Om Lärarlegitimationen ska fungera...

... måste flaskhalsarna bort. Ja det skriver Marcus Friberg, Lärarförbundet Student och Friedrich Heger, Lärarnas Riksförbunds studerandeförening. Nu är Lärarlegitimationen verklighet och lärare har redan börjat ansöka om legitimation.

Men i realiteten finns fortfarande stora frågetecken kring den praktiska tillämpningen av legitimationen. Hur kommer det faktiskt att fungera? Avsändarna i artikeln tar upp utmaningar som de menar att introduktionsåret för med sig (hur ska lärare ha tid att vara mentorer och kommer de attt få betalt?).

Man kan ju bara hoppas på att frågan blir självlösande - själva poängen med legitimationen är ju att höja läraryrkets status. Att representanter för yrkeskåren direkt pekar på faktorer som riskerar att ytterligare urholka engagemanget och intresset för lärarrollen måste ju ses som problematiskt.

Och faktum är att detta, som grundar sig i en god tanke, för med sig en hel del frågor. Hur ska t ex den lärare som med formell behörighet för tex åk 1-7 men med 15 års bred och kvalificerad yrkeserfarenhet av undervisning i åk 4-9 förhålla sig i det nya systemet? För så här formulerar sig Skolverket;

"Grundprincipen är man får legitimation och behörighet i de skolämnen, årskurser och skolformer som examensbeviset visar. Det är alltså vad examensbeviset säger, inte var du har arbetat eller var du har din anställning idag som avgör vilken behörighet du får i din legitimation."
http://www.skolverket.se/

Med lärarlegitimationen ökar alltså kraven på formalia men befäster också ett gammaldags och fyrkantigt synsätt. Ett synsätt som i ännu högre utsträckning än tidigare ger bränsle åt den felaktiga föreställningen - att den som har formell behörighet (lärarexamen och nu lärarlegitimation) - automatiskt är lämplig att vara lärare. I praktiken innebär det, att en erfaren lämplig lärare, nu riskerar att bli av med sitt jobb till förmån för en formellt behörig olämplig lärare. Och om detta har det varit märkligt tyst.

Personligen är det min uppfattning att det är ett bekymmer med den svenska lärarexamen, att så lite hänsyn tas till den personliga lämpligheten för yrket.

Likt ansökan till Läkarutbildningen borde det vara rimligt att väga in personliga egenskaper som ett urvalskriterie. Enligt Läroplanerna bygger lärarrollen på långsiktiga relationer med eleverna. Kunskapsuppdraget måste vara centralt - men för att nå i mål måste rätt person förmedla den.

I vårt grannland Finland är ju detta norm sen länge. En trygghet för alla och något som bidrar till ökad rättsäkerhet om du frågar mig. Och poängen med att lägga in urvalet före utbildningen är väl uppenbar för alla. För hur försvaran egentligen att vi att vi utbildar lärare som kan ta examen, men inte garanteras en legitimation? Men det är ju tyvärr bara att konstatera att det överlag saknas kopplingar mellan Finlands framgångrika skolpolitik och de svenska inititativen.

Alla vetenskapligt genomförda undersökningar på området bekräftar att läraren är den enskilt viktigaste personen för elevens framgång. Hur kommer det sig då att vi i Sverige fortfarande inte tycks kunna ta till oss innebörden i detta? Har du svar? Då vill jag väldigt gärna ta del av dem.


Andra bloggar om: Skola, skolan, lärare, pedagogik, utbildning, skolpolitik, skolledare, rektor, företagande, driva företag, entreprenörskap, arbetsmarknad, samhälle, ledarskap, bemanningsföretag, rekrytering,politik, lararvikarie, förskola http://intressant.se/intressant